2-årsdag igår....
Igår var det 2 år sedan vi kom hem från Indien med Emilia. Då var det verkligen inget snökaos ute utan istället var det rejält blåsväder, dvs storm ute som gjorde bilresan från Kastrup till en upplevelse utan dess like.
Känns som om vi varit hemma mycket längre ibland och ibland känns det som om vi kom hem igår. Helt otroligt vad som hänt under dessa år.
Vilken resa denna tjej varit med om, från Latur till Pune och sedan till lilla Torpsbruk. Helt ofattbart.
Känns som om vi varit hemma mycket längre ibland och ibland känns det som om vi kom hem igår. Helt otroligt vad som hänt under dessa år.
Vilken resa denna tjej varit med om, från Latur till Pune och sedan till lilla Torpsbruk. Helt ofattbart.
Tänk vad tiden går....
Försöker fatta att det snart är två år sedan vi var i Indien och hämtade vår guldklimp Emilia.
Det känns som om det vore igår, men ibland känns det som om vi varit hemma i tio år. Trodde väl aldrig att man skulle få kännaalla dessa känslor någon gång, men det fick jag. Känner att jag ändrat mig som männsika genom att bli förälder. Om det alltid är positivt vet jag inte men jag hoppas att andra i min omgivning säger till om det verkar gå åt fel håll.
Kommer aldrig att glömma första mötet på barnhemmet.
En mycket lycklig tjej kommer rusande och ropande "Mummy, daddy" och sedan slänger hon sig runt mina ben. Då var det inte lätt att hålla tårarna i styr, och det är det inte nu heller.......
Vad som hände med de andra familjerna har jag väldigt dunkla minnen av men som tur är finns det sparat på film. Alltid lika roligt att titta på och kommer att vara fint för Emilia att ha i framtiden.
Det känns som om det vore igår, men ibland känns det som om vi varit hemma i tio år. Trodde väl aldrig att man skulle få kännaalla dessa känslor någon gång, men det fick jag. Känner att jag ändrat mig som männsika genom att bli förälder. Om det alltid är positivt vet jag inte men jag hoppas att andra i min omgivning säger till om det verkar gå åt fel håll.
Kommer aldrig att glömma första mötet på barnhemmet.
En mycket lycklig tjej kommer rusande och ropande "Mummy, daddy" och sedan slänger hon sig runt mina ben. Då var det inte lätt att hålla tårarna i styr, och det är det inte nu heller.......
Vad som hände med de andra familjerna har jag väldigt dunkla minnen av men som tur är finns det sparat på film. Alltid lika roligt att titta på och kommer att vara fint för Emilia att ha i framtiden.
